En livsstil av gnäll och självömkan

Tänkte att jag ska ta en stund och klaga lite på mitt liv! :D Det är det man kan göra här på Emocore utan att skämmas right..? :D :D:D:D:D:D:D:D::D:D:D:D


Mitt liv känns fruktlöst, du vet den känslan man får när man vaknar upp på morgonen och undrar om man faktiskt lever överhuvudtaget liksom! Get it? :D Varje dag är samma sak, jobba för kommunen, tycka rejält synd om sig själv för att man är för jävla lat och rädd för verkligheten att faktiskt ta sig i kragen, finna tiden för att skaffa sig ett riktigt jobb. Finna tiden? Vilken jävla bortförklaring, jag har så jävla mycket fritid, kan lika gärna sätta mig ner och lyfta på lurhelvete, skaffa ett jobb inte svårare än så.

Finner få saker som gör mig glad egentligen! ;D Vara med med människor som uppfyller en roll i mitt liv är väligt givande. Synd bara att man saknar orken, modet, drivet att aktivt underhålla dem förhållanden. Igen, vilken jävla horbortförklaring, gör det bara, hej ska vi göra något, vadå? Chilla, sitta tysta och lyssna på när snön faller i minusgraderna. Tycker så snuskigt synd om mig själv. Men vad ska jag göra- jag är del av den generationen som besitter mest potential av alla tidigare generationer, vi har så många val vi kan göra i våra liv. Jag vill bryta loss från den trenden men jag misstänker att min vilja går itu någonstans på vägen. Lyssnar dag in och dag ut på människors missöden- man blir inte så jävla motiverad på att lyckas, man blir mer rädd för att lyckas! För vad är man om man lyckas- inte som alla andra och att inte vara del av en form av gemenskap är bland det mest skrämmande som finns i livet. Så sluta ljug för er själv hipsters och emos, för ni är en del av en gemenskap byggd på förnekelse och skam. Chansen att du skulle finna en liksinnad "lyckad" människa är mindre än att du skulle överleva en bilkrash utan säkerhetsbelte- ett jävla mirakel.

Så vad gör man då? Jo man begränsar sig själv till att vara misslyckad och i slutändan så sitter man bara och tycker synd om sig själv och ser ner på alla lyckade människa i ren och skär avund.

Att spela får mig på gräns till självmordsbenägen. Att "vakna" upp ur sitt tunnelseende och inse att man har förlorat ett antal timmar som man skulle kunna spendera på att söka jobb eller liknande har bara puts väck försvunnit i utbytelse med svärdommar och ett dåligt temprament. Tackar mig själv för detta beroende som jag har skapat.

Så vad ska jag göra åt saken?
Börja träna.
Sluta skylla ifrån mig
Sluta sitta kvar i det förflutna
Sluta försöka vara någon jag inte är
Sluta att INTE göra något åt saker som jag kan göra något åt.
Skaffa ett jobb.

The failure to act is the mother of all fuckups.
Det är synd att #YOLO är så brett andvänt bland självhatiska och destruktiva människor som helt har gett upp hoppet på sig själva. Att ha smutskastat en sådan fras så grovt så att man vill bara slå en horunge i halsen så fort ordet smiter ur munnen på dem. You only live once, ganska logiskt men med så mycket bakom sig. Ett ord som andvänds som en bortförklaring att göra "dumma" [insert own definition here] saker. Ett skynke att gömma sig bakom för att man saknar viljan,motivationen och framförallt modet för att agera. YOLO, eller You only live once borde egentligen vara en källa av motivation, en inspiration att agera till sin fulla potential så att man slipper tänka tillbaka på ens yngre dagar och bara känna ångest, att man istället blir stolt att man för en gångs skull tog tag i något, att man faktiskt AVSLUTADE något. Shame it's a shame.

Men jag är inget mer än en i mängden. Full av självförnekelse, verklighetsflykt, självömkan och rädlsa som dagligen ignorerar min potential och lycka i livet.

Inte. Undra. På. Att. Livet. Känns. Fruktlöst.