Döden och att skapa något som lever förbi en själv.d1

Varje gång jag går ut på balkonger och tar en cigg så slår en tanke mig. En tanke som- ja jag vet inte, vid det här laget är sitter det väl mentalt att den dyker upp varje gång jag går ut på balkongen och ska ta en cigg. Men samma mening dyker upp i mitt huvud varje gång.

"Du kommer dö"

Jag har gått igenom livet med dödsångest så länge jag kan minnas. Springandes in till min käre mors rum när jag var vid fem års ålder och grät och jämrade mig. Hon försökte alltid trösta mig genom att säga att "Det är långt kvar." och när jag var liten så funkade det på mig men ju äldre jag blev och ... smartare? Så spelade det faktiskt ingen roll om det var långt kvar- jag kommer ändå dö, förr eller senare. Detta skapade en inre konflikt som fick mig att bli, väldigt tillbakadragen, snudd på depression skulle jag väl kunna säga. Sömnlös många nätter, vissa nätter flygandes ur sängen för att tanken slog mig precis innan jag skulle somna. När jag var tonåring så gick jag i banorna att man kan inte längre gå och gråta hos mamma längre, så jag fick lida i min ensamhet, ångest är det ända ordet jag kan förklara det med.

Gymnasiet drog igång och jag lyckades komma in på ett program som jag var någorlunda intresserad av. Fram tills dess har jag inte känt någon som helst mening med att plugga eller samla på sig kunskap om saker och ting. Man ska veta att jag var inte ett nervöst vrak bara för att jag visste att jag skulle dö och gick runt med ångest fram och tillbaka, jag kunde vid den tiden leva ett relativt normalt liv- lite ADHD lite dåligt motiverad. I vilket fall som helst, jag kom upp till min första fotolektion och fick en kamera i handen. "Fota något. Vad som." Vad som? Jag fotade vad som. "Framkalla." Att framkalla film, trotts mitt smeknamn i fotoklassen FK (Filmkokarn), kom enkelt för mig- där folk hade svårigheter var jag onödigt mycket bättre än dem. Jag tände lampan i framkallningsrummet över fotopappret, mitt "Nonsense" kom fram spegelvänt på pappret. *Klickit* Så släcktes lampan. Pappret slöts med vattnet och jag strök av fixet och insåg att man kunde se min bild- nu kommer jag dock inte ihåg vad bilden i fråga visa men tanken som slog mig när jag kom ut ur rummet kvarstår. "Jag har frusit tiden. Jag har skapat en minne- på bild." Tänkte jag. Löjligt låter det men något klickade i skallen.

Det slog mig att det jag var rädd för var kort och gott att bli bortglömd. Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att bli bortglömd.

Denna tanke, skapade mer förvirring än något. Fan ska jag göra åt den saken, det går inte att bli nedskriven i historieböckerna längre såvida man inte förråder sitt land eller skapar ett botemedel för cancer eller något dylikt.. Så smart är jag inte, än. (För att jag är inte död än) Jag framkallade foton med passion, Konsekvensen av ett beronde, Anti-digital 2.0, Den omvände och Han som Väljer att inte Se. Var mina mästervärk, dem bilderna som reflekterade mitt förflutna och hur jag kände då under den perioden. Förutom att jag var extremt nöjd med konceptet av bilderna så fanns det något mer tillfredsställande med att gå igenom hela processen.

Jag skapade något.

Jag skapade något som bestod, jag skapade något som jag ville göra, jag skapade. Och likt gnistan som flinten skapar när den dras mot metallen så sakta men säkert så tog något i mig en låga, svag- vek men ändå där. Jag gjorde något jag tyckte om, något jag verkligen tyckte om och även om jag kunde känna glädje vid den tiden så var det en annan typ av glädje jag kände- livsglädje!

Fan- om döden, när den än finner mig, finner mig olycklig - M


Mmh, jag skriver vidare på den här lite senare- måste käka. :3