2011
En livsstil av gnäll och självömkan
8 november 2012 kl. 13:59Tänkte att jag ska ta en stund och klaga lite på mitt liv! :D Det är det man kan göra här på Emocore utan att skämmas right..? :D :D:D:D:D:D:D:D::D:D:D:D
Mitt liv känns fruktlöst, du vet den känslan man får när man vaknar upp på morgonen och undrar om man faktiskt lever överhuvudtaget liksom! Get it? :D Varje dag är samma sak, jobba för kommunen, tycka rejält synd om sig själv för att man är för jävla lat och rädd för verkligheten att faktiskt ta sig i kragen, finna tiden för att skaffa sig ett riktigt jobb. Finna tiden? Vilken jävla bortförklaring, jag har så jävla mycket fritid, kan lika gärna sätta mig ner och lyfta på lurhelvete, skaffa ett jobb inte svårare än så.
Finner få saker som gör mig glad egentligen! ;D Vara med med människor som uppfyller en roll i mitt liv är väligt givande. Synd bara att man saknar orken, modet, drivet att aktivt underhålla dem förhållanden. Igen, vilken jävla horbortförklaring, gör det bara, hej ska vi göra något, vadå? Chilla, sitta tysta och lyssna på när snön faller i minusgraderna. Tycker så snuskigt synd om mig själv. Men vad ska jag göra- jag är del av den generationen som besitter mest potential av alla tidigare generationer, vi har så många val vi kan göra i våra liv. Jag vill bryta loss från den trenden men jag misstänker att min vilja går itu någonstans på vägen. Lyssnar dag in och dag ut på människors missöden- man blir inte så jävla motiverad på att lyckas, man blir mer rädd för att lyckas! För vad är man om man lyckas- inte som alla andra och att inte vara del av en form av gemenskap är bland det mest skrämmande som finns i livet. Så sluta ljug för er själv hipsters och emos, för ni är en del av en gemenskap byggd på förnekelse och skam. Chansen att du skulle finna en liksinnad "lyckad" människa är mindre än att du skulle överleva en bilkrash utan säkerhetsbelte- ett jävla mirakel.
Så vad gör man då? Jo man begränsar sig själv till att vara misslyckad och i slutändan så sitter man bara och tycker synd om sig själv och ser ner på alla lyckade människa i ren och skär avund.
Att spela får mig på gräns till självmordsbenägen. Att "vakna" upp ur sitt tunnelseende och inse att man har förlorat ett antal timmar som man skulle kunna spendera på att söka jobb eller liknande har bara puts väck försvunnit i utbytelse med svärdommar och ett dåligt temprament. Tackar mig själv för detta beroende som jag har skapat.
Så vad ska jag göra åt saken?
Börja träna.
Sluta skylla ifrån mig
Sluta sitta kvar i det förflutna
Sluta försöka vara någon jag inte är
Sluta att INTE göra något åt saker som jag kan göra något åt.
Skaffa ett jobb.
The failure to act is the mother of all fuckups.
Det är synd att #YOLO är så brett andvänt bland självhatiska och destruktiva människor som helt har gett upp hoppet på sig själva. Att ha smutskastat en sådan fras så grovt så att man vill bara slå en horunge i halsen så fort ordet smiter ur munnen på dem. You only live once, ganska logiskt men med så mycket bakom sig. Ett ord som andvänds som en bortförklaring att göra "dumma" [insert own definition here] saker. Ett skynke att gömma sig bakom för att man saknar viljan,motivationen och framförallt modet för att agera. YOLO, eller You only live once borde egentligen vara en källa av motivation, en inspiration att agera till sin fulla potential så att man slipper tänka tillbaka på ens yngre dagar och bara känna ångest, att man istället blir stolt att man för en gångs skull tog tag i något, att man faktiskt AVSLUTADE något. Shame it's a shame.
Men jag är inget mer än en i mängden. Full av självförnekelse, verklighetsflykt, självömkan och rädlsa som dagligen ignorerar min potential och lycka i livet.
Inte. Undra. På. Att. Livet. Känns. Fruktlöst.
2015
Döden och att skapa något som lever förbi en själv.d1
24 september 2015 kl. 19:49Varje gång jag går ut på balkonger och tar en cigg så slår en tanke mig. En tanke som- ja jag vet inte, vid det här laget är sitter det väl mentalt att den dyker upp varje gång jag går ut på balkongen och ska ta en cigg. Men samma mening dyker upp i mitt huvud varje gång.
"Du kommer dö"
Jag har gått igenom livet med dödsångest så länge jag kan minnas. Springandes in till min käre mors rum när jag var vid fem års ålder och grät och jämrade mig. Hon försökte alltid trösta mig genom att säga att "Det är långt kvar." och när jag var liten så funkade det på mig men ju äldre jag blev och ... smartare? Så spelade det faktiskt ingen roll om det var långt kvar- jag kommer ändå dö, förr eller senare. Detta skapade en inre konflikt som fick mig att bli, väldigt tillbakadragen, snudd på depression skulle jag väl kunna säga. Sömnlös många nätter, vissa nätter flygandes ur sängen för att tanken slog mig precis innan jag skulle somna. När jag var tonåring så gick jag i banorna att man kan inte längre gå och gråta hos mamma längre, så jag fick lida i min ensamhet, ångest är det ända ordet jag kan förklara det med.
Gymnasiet drog igång och jag lyckades komma in på ett program som jag var någorlunda intresserad av. Fram tills dess har jag inte känt någon som helst mening med att plugga eller samla på sig kunskap om saker och ting. Man ska veta att jag var inte ett nervöst vrak bara för att jag visste att jag skulle dö och gick runt med ångest fram och tillbaka, jag kunde vid den tiden leva ett relativt normalt liv- lite ADHD lite dåligt motiverad. I vilket fall som helst, jag kom upp till min första fotolektion och fick en kamera i handen. "Fota något. Vad som." Vad som? Jag fotade vad som. "Framkalla." Att framkalla film, trotts mitt smeknamn i fotoklassen FK (Filmkokarn), kom enkelt för mig- där folk hade svårigheter var jag onödigt mycket bättre än dem. Jag tände lampan i framkallningsrummet över fotopappret, mitt "Nonsense" kom fram spegelvänt på pappret. *Klickit* Så släcktes lampan. Pappret slöts med vattnet och jag strök av fixet och insåg att man kunde se min bild- nu kommer jag dock inte ihåg vad bilden i fråga visa men tanken som slog mig när jag kom ut ur rummet kvarstår. "Jag har frusit tiden. Jag har skapat en minne- på bild." Tänkte jag. Löjligt låter det men något klickade i skallen.
Det slog mig att det jag var rädd för var kort och gott att bli bortglömd. Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att bli bortglömd.
Denna tanke, skapade mer förvirring än något. Fan ska jag göra åt den saken, det går inte att bli nedskriven i historieböckerna längre såvida man inte förråder sitt land eller skapar ett botemedel för cancer eller något dylikt.. Så smart är jag inte, än. (För att jag är inte död än) Jag framkallade foton med passion, Konsekvensen av ett beronde, Anti-digital 2.0, Den omvände och Han som Väljer att inte Se. Var mina mästervärk, dem bilderna som reflekterade mitt förflutna och hur jag kände då under den perioden. Förutom att jag var extremt nöjd med konceptet av bilderna så fanns det något mer tillfredsställande med att gå igenom hela processen.
Jag skapade något.
Jag skapade något som bestod, jag skapade något som jag ville göra, jag skapade. Och likt gnistan som flinten skapar när den dras mot metallen så sakta men säkert så tog något i mig en låga, svag- vek men ändå där. Jag gjorde något jag tyckte om, något jag verkligen tyckte om och även om jag kunde känna glädje vid den tiden så var det en annan typ av glädje jag kände- livsglädje!
Fan- om döden, när den än finner mig, finner mig olycklig - M
Mmh, jag skriver vidare på den här lite senare- måste käka. :3
2015
d2.1 Prestation
7 oktober 2015 kl. 22:07Det finns vissa saker jag lider eller har lidit av som en liten sidoeffekt av att ha dödsångest. Problem som uppstår i skallen när jag ältat det faktum att man ska en gång dö, när sammets duken åker ner och man ska tacka och bocka för sin prestation på jorden. Prestation, en av dem orden jag tänk på mycket under tiden jag växt upp. Vad är det för mening med att faktiskt göra något när det i slutändan faktiskt inte spelar någon roll överhuvudtaget? Ingen kommer minnas mig eller vad jag har gjort efter jag har gått bort. Mitt barn kanske faktiskt för mitt namn vidare till sina småttingar. Så mitt namn kanske, om jag har tur överlever i en generation över mig. Vad spelar det för roll om jag går upp på morgonen åker till jobbet, till en arbetsplats som jag faktiskt inte trivs med? Vad spelar det för roll om jag inte tränar eller läser, pluggar något? Tankar som dessa var destruktiva och gick ut över min skolgång, mitt liv, min familj och även kostade mig ett par riktigt goda vänner när jag var ung.
Det här är mer eller mindre mitt försök att tolka hur tankegångarna går idag. Förvirrande kanske, men- yeah.
Men efter hela den här.. "foto incidenten" så förändrades det tankesättet. För att om det inte spelade någon roll om jag inte gjorde något så skulle det ju häller inte spela någon roll om jag faktiskt gjorde något. Det spelar, ingen roll om jag faktiskt gör något. Det spelar ingen roll om jag presterar, så prestera för presterandes skull. Gör något för görandets skull, rör vid metallräcket för att ha känt på det- dra av daggen från under den kalla metallen, hur känns vattnet mot dina fingrar? För stunden så skapar jag ett kort minne. Om tio minuter kommer jag inte komma ihåg hur det kändes, men tio minuter innan så betydde det något. Se regnet, känn doften av blöt asfalt, blunda inte- för då missar du. Lev i stunden, löjligt. Lev som om du ska dö. Lev som om du hade igår på dig att leva.
Jag skulle axla hela din värld för ditt leende,
för livet är underbart och så osannolikt
det medvetandet som är du, är ännu mer osannolikt.
och du, är underbar
Lev - M
Hypokondri, hälsoångest- en överdriven rädsla för, att själv ha eller utveckla en svår sjukdom..
